Vårdplanering för storskaliga evenemang

Även om det är mer än tio år tills Brisbane ska stå värd för sommar-OS 2032, är planeringen redan igång. I linje med förändrade attityder mot att minimera slöseri och öka effektiviteten hos befintliga resurser, innehöll Brisbanes bud ett starkt fokus på hållbarhet, med arrangörer som konstaterade att över 80% av den infrastruktur som behövs för att vara värd för spelen redan finns eller håller på att byggas ut eller uppgraderat.

Även om en del nybyggnationer kommer att äga rum, kommer de resulterande anläggningarna att fortsätta att användas av lokalbefolkningen när spelen är över, och tillfälliga lokaler som lätt kan tas bort när de inte längre behövs kommer också att byggas runt staden. En särskild utmaning för Brisbane 2032-arrangörerna, särskilt när det gäller tillgång till hälso- och sjukvård, är att evenemangslokaler kommer att vara utspridda över hela regionen och kommer att omfatta landsbygdsområden med begränsade befintliga faciliteter. Sjukvård under olympiska spelen Planeringen av hälso- och sjukvården för en sådan extraordinär händelse måste påbörjas många år före öppningsceremonin. Förutom att förbereda sig för eventuell skada eller sjukdom som en idrottare kan drabbas av, måste arrangörerna också planera för sjukdomar och skador bland åskådare, och anläggningarna måste också ta hand om tränare, funktionärer, nationella delegater, supportteam, media, arbetare och frivilliga.

Värdlandet är normalt ansvarigt för att tillhandahålla tjänster till alla invånare i idrottsbyn, vanligtvis genom att inrätta en "poliklinik", men det är upp till varje nationell organisation att bestämma om de ska tillhandahålla sin egen sjukvård till sina idrottare och att i vilken utsträckning de kommer att förlita sig på värdlandets tjänster.

Det ligger vanligtvis i värdens intresse att tillhandahålla omfattande faciliteter för idrottare på plats för att säkerställa "business as usual" för lokala invånare som behöver använda befintliga hälsoinrättningar. Därför hanteras de medicinska behoven hos idrottare för det mesta i anläggningarna på plats och resulterar sällan i överföring till utomstående sjukhus, även om det finns tillfällen då lagets medicinska försörjning inte är tillräcklig och patienter måste flyttas till ett lokalt sjukhus.

Skapandet av polikliniker är bara en aspekt av sjukvårdens utmaning. Lämplig sjukvård – åtminstone första hjälpen – måste tillhandahållas på de olika olympiska platserna, inklusive på träningsanläggningar och eventuella anslutna hotell. Kapaciteten hos befintliga hälsoinrättningar i närheten av platser kan behöva utökas eller omfattningen vidgas för att tillgodose besöksbefolkningen.

Vikten av tidig planering och effektiv kommunikation mellan intressenter, särskilt lokala hälsovårdsorganisationer och evenemangsarrangörer, är väl dokumenterat . Eventarrangörer kommer att behöva samordna sig med lokala sjukhus, kliniker och ambulans- och akutpersonal för att underlätta förflyttningar, remisser eller andra nödvändiga tjänster.

Det behövs också planer för en större nödsituation eller en massolycka. Med så många människor som stiger ner på ett koncentrerat område samtidigt, är det nödvändigt att modellera för maximal användning av alla medicinska anläggningar i området, inklusive polikliniken, för att säkerställa att befintliga anläggningar kan hantera den potentiella ökningen av närvaro i fallet med en större utbrott. Storleken på vårdinsatsen Även om mycket kan läras av tidigare olympiska evenemang, är varje spel ett unikt evenemang med sin egen uppsättning utmaningar och möjligheter. Olympiska spelen skiljer sig också från andra typer av masssamlingar är begränsad; de äger rum under en lång tidsperiod (till skillnad från konserter och andra sportevenemang), de involverar främst unga och friska åskådare och tenderar att vara placerade över ett antal ofta mycket spridda platser.

Enligt Världshälsoorganisationen (WHO) och Health Protection Agency (HPA) är en nyckelaspekt i planeringen att fokusera på att förbättra och förbättra befintliga system för att säkerställa att de kan skalas upp för att klara den extra efterfrågan, snarare än att behandla spelen som en separat händelse. För att göra detta effektivt är det mycket viktigt att etablera och kommunicera på grundval av vissa incidenter, t.ex. genomsnittligt antal fall för den tiden på året.

Att titta på tidigare olympiska spel kan hjälpa till med en förståelse av skala. De OS i London 2012 hade över 10 000 tävlande idrottare från 204 olika nationer, tillsammans med uppskattningsvis 20 000 ackrediterade mediamedlemmar och en arbetsstyrka på cirka 200 000 personer, inklusive betalda arbetare, volontärer och entreprenörer. När det gäller åskådare såldes cirka 8 miljoner biljetter. Polikliniken i sin idrottsby registrerade just över 3 200 möten , inklusive medicinska konsultationer, röntgen/patologiska undersökningar och expedierade recept.

De Rio 2016 Organisationskommittén sålde 6,2 miljoner biljetter och totalt 1,17 miljoner turister besökte Rio de Janeiro under spelen. Dess centrala poliklinik registreras cirka 7 000 patientmöten under perioden, och mer än 1 500 diagnostiska procedurer som MR-undersökningar, ultraljud och röntgen har utförts. Utvärderingen av de senaste Tokyo-spelen är inte publicerad ännu.

Brisbane får normalt inte så många besökare som London eller Tokyo. Spelen i PyeongChang, Korea och Vancouver i Kanada var utspridda på ett antal platser, och i båda fallen etablerades två polikliniker på nyckelplatser, snarare än en. Flexibel infrastruktur användes här - Vancouver Games använde två 54-fots släpvagnar som innehöll operationssalar, traumabäddar och blodförråd. De viktigaste utmaningarna Det finns ett behov av att samtidigt leverera "business as usual" för lokalbefolkningen, ökad kapacitet för besökare och officiella hälsovårdsvägar för idrottare och deras supportteam. Samtidigt har masssamlingar potential att medföra både hälso- och säkerhetsrisker.

Med tanke på antalet människor som trängs in i en stad eller en region under OS är det oundvikligt att en mängd olika infektionssjukdomar är av intresse för arrangörer och medicinska team. Människor från områden med hög incidens av vissa överförbara sjukdomar kan också blandas med människor från länder där dessa sjukdomar är mindre vanliga, vilket innebär ytterligare hälsorisker. Det kan vara nödvändigt att uppnå separation eller isolering av personer med överförbara sjukdomar.

Stora incidenter vid tidigare spel har varit sällsynta, och antalet sjukdomar och skador har varit relativt låga, men toppanvändningen kan vara hög under vissa tävlingar, både för idrottare och åskådare. Dessutom visar modellering att den potentiella sjukvårdsefterfrågan kan vara enorm i händelse av en katastrof eller större utbrott. Som ett resultat är det svårt att uppnå den optimala kapacitetsnivån, och det är lätt att sluta med en enorm mängd outnyttjad kapacitet – eller ännu värre, inte tillräckligt!

Kommunikation mellan arrangörer av evenemang och lokala sjukvårdsorganisationer har varit en utmaning vid tidigare OS – trots eventuella språkbarriärer. Att samarbeta och involvera lokala hälso- och sjukvårdsorganisationer i planeringen och testningen av scenarier är nödvändigt för att undvika dubbelarbete och potentiella problem som faller igenom gapet.

En viktig aspekt för värdstäder för de senaste och framtida olympiska spelen är att undvika slöseri med resurser och uppnå valuta för pengarna – såväl som bestående fördelar för värdlandet på längre sikt. Syftet är att undvika att spendera stora summor pengar på infrastruktur eller byggnader som kommer att kasseras eller förbli oanvända när evenemanget är över.

En viss rörlighet krävs vanligtvis också. Efterfrågan är inte jämnt fördelad över värdstaden, vissa evenemang på vissa platser vid vissa tidpunkter kommer att skapa högre efterfrågan på sjukvård eller risker, och medicinska team eller vårdinrättningar kan behöva flytta mellan de olika platserna inom nätverket. Ytterligare utmaningar inkluderar att säkerställa att det finns effektiva system för att skapa och dela journaler, remisser, recept och betalning för medicinska tjänster. Polikliniken Det har blivit standardpraxis att etablera en eller flera polikliniker för idrottare och deras supportteam. Polikliniker erbjuder primärvård och en rad tjänster inklusive idrottsmedicin, sjukgymnastik, optometri, oftalmologi, tandvård, medicinsk bildbehandling och fotvård. Ytterligare specialistkompetens tillgänglig på jour kan vara ortopedi, kardiologi, obstetrik och gynekologi, dermatologi, kirurgi, neurologi och gastroenterologi.

Ofta finns det också ett apotek, laboratorium och en röntgenavdelning med röntgen, ultraljud, MR - och ibland CT - skannrar. Poliklinikerna syftar till att snabbt ställa en korrekt diagnos för att möjliggöra kompetent behandling av idrottarna så att de kan återvända till sin tävling så snart och så säkert som möjligt.

Eftersom tjänster på polikliniken tillhandahålls kostnadsfritt till nationella delegationer, och detta ger en chans för dem med sämre hälsosystem att få tillgång till tandvård, ögonvård och framför allt skanningar. Polikliniker används också för förebyggande åtgärder som sportmassage.

Luftvägs- och gastrointestinala sjukdomar står för en majoritet av de rapporterade sjukdomarna, men sett till den totala närvaron är majoriteten muskuloskeletala. I London 2012 stod dessa för 52% av poliklinikmöten (det bör noteras att kategorin inkluderade sportmassage), följt av tandbehandlingar som stod för cirka 30% (men inkluderade munskyddsanpassning) och oftalmologiska tjänster med 8%.

Doping påverkar tyvärr alla olympiska spel, och regelbundna tester av idrottare och analyser måste göras. Alla nationella idrottsorganisationer måste följa World Anti-Doping Agency (WADA) kod när de tävlar i sanktionerade sportevenemang.

I skala bemannades Rio 2016-polikliniken av 180 medicinsk personal som täckte 3 500 kvadratmeter och 160 rum. Det tidigare rekordet på 650 patientkonsultationer på en dag under de olympiska spelen i London 2012 överträffades av Rio 2016 Polyclinic, som behandlade 900 patienter på en dag.

Tjänsterna kan variera – till exempel erbjöd Tokyos poliklinik inte datortomografi på polikliniken utan valde att överföra patienter till det dedikerade olympiska sjukhuset. Vid spelen i Vancouver 2010 etablerades två stora kliniker, en i Vancouver och den andra i Whistler, var och en på 10 000 kvadratfot och täcker uppskattningsvis 9 000 möten.

När arenor är mer spridda förlitar sig OS-arrangörer i större utsträckning på lokal sjukvårdsinfrastruktur, men i gengäld minskar den extra bördan på varje plats, vilket minskar risken för att lokala tjänster överskrids. Tillfälliga sjukvårdsinrättningar, såsom modulära kliniker eller mobila operationssalar, är också särskilt användbara där lokaler är utspridda över ett större område. Dessutom har vissa sportevenemang en högre risk för skador än andra, och genom att använda mobila eller modulära kliniker på nyckelplatser kan medicinsk vård ges varhelst den behövs som mest under en viss dag. Besökarnas sjukvård Även om biljettförsedda åskådare är en del av spelen, är förväntningarna att de kommer att behandlas inom det vanliga sjukvårdssystemet. Medicinska stationer som är öppna för åskådare erbjuder i allmänhet endast första hjälpen; alla sjukdomar eller skador som behöver behandling kommer att tas om hand lokalt på en vårdcentral eller offentligt sjukhus.

När det gäller kapacitetsplanering handlar det om den förväntade toppen i närvaro. Med vissa sporter som medför en högre risk för skador och den ökade risken för spridning av infektionssjukdomar, kan den uppskattade toppen ibland vara mycket hög. Data från tidigare vinterspel har visat att dagliga möten på polikliniken kan hanteras genom att inte schemalägga flera högriskevenemang på samma dag. Detsamma gäller åskådare – vissa tävlingar tar emot större publik än andra.

I London 2012 baserades planeringen av hälso- och sjukvården på antagandena att efterfrågan skulle likna en mild vinter (traditionellt en tid av högt tryck) och en förväntad ökning av alkohol- eller missbruksrelaterade besök på akutmottagningar. Bevis från tidigare spel visar dock att alkohol- och drogrelaterade närvaro är lägre än för andra evenemang av liknande storlek.

Olympiska spelen leder oundvikligen till en stor ökning av besökare till ett koncentrerat område, vilket sätter press på befintlig sjukvårdsinfrastruktur. Flexibla lösningar som mobila eller modulära mindre skadeenheter eller kliniker kan hjälpa till att hålla mycket av trycket borta från lokala anläggningar, särskilt på landsbygden där befintliga anläggningar inte är dimensionerade för tillströmningen av besökare till området. Inverkan på lokal sjukvårdsinfrastruktur Med behovet av lokala hälsotjänster för att möta den potentiellt ökade efterfrågan på sjukvård, hur kommer primärvårdsinrättningar och sjukhus i det lokala området att påverkas? Det är en bra fråga. Modellerings- och utvärderingsövningar från olika olympiska spel är av begränsad användning eftersom det finns många variabler, och olika platser har olika nivåer av redan existerande överspänningskapacitet.

En storstad kan ha en stor mängd kapacitet för att ta emot besökare året runt, medan andra destinationer gör ytterligare kapacitet tillgänglig på säsongsbasis – men vissa evenemangsplatser kanske inte kan komma åt detta. I en stad som London kan besökare till de olympiska spelen ersätta andra besökare; de som inte vill eller kan delta i OS kan undvika att besöka under den perioden på grund av höga kostnader och begränsad tillgång på resor och boende, och längre köer till attraktioner.

Bevis från OS i London 2012 tyder på att sjukhus i nordöstra London såg en minska i det genomsnittliga dagliga antalet akutmottagningspresentationer under spelen, liksom akutmottagningar nära olympiska arenor utanför London. Besökscentrets närvaro i nordöstra London minskade också i juli 2012 jämfört med samma månad både 2010 och 2011.

Därmed inte sagt att det inte var någon påverkan på den lokala sjukvården. Behovet av att förbereda sig för varje eventualitet ledde till en tendens att överskatta efterfrågan - särskilt för akutsjukvård - och detta behov av beredskap innebar att kapacitet, både vad gäller personal och lokaler, måste vara i beredskap och kan behövas kl. mycket kort varsel.

En oberoende granskning av sjukvårdsinsatsen i London 2012 fann att medan NHS London försökte främja proportionalitet runt omfattningen av rutintjänster som krävdes, tenderade truster att göra sina egna beräkningar eller att använda de övre gränserna för NHS:s förutsägelser som utgångspunkt, och överförbereder sig. Men även om inga större incidenter inträffade under spelen, är det förståeligt att oro för potentiella katastrofer åsidosatte evidensbaserade modeller för sannolika nivåer av efterfrågan.

Ett behov av flexibilitet identifierades också; arrangörerna behövde kunna hantera oförutsedda förändringar, särskilt med tanke på den långa planeringstiden. Ökad användning av flexibel sjukvårdsinfrastruktur skulle ha inneburit att tillräckligt med överspänningskapacitet fanns tillgänglig i händelse av att den behövdes, på den plats den behövdes, utan att påverka lokala kliniker och sjukhus. Vilken hälsoinfrastruktur behövs? Vid sidan av att engagera ytterligare medicinsk personal och volontärer, när man organiserar ett storskaligt evenemang, finns det ett behov av att uppskala den fysiska kapaciteten för att säkerställa att både idrottare/utövare och besökare är tillräckligt täckta. Flexibla vårdlösningar är idealiska för sådana evenemang; med mötesplatser utspridda över olika områden kan hälso- och sjukvårdsutbudet fokuseras där det behövs som mest. Mobila lokaler kan flyttas mellan områden eller placeras i strategiska positioner mellan viktiga evenemangsplatser.

Labkapaciteten kommer också att behöva utökas. Under spelen måste labbet leverera både "business as usual" och folkhälsodiagnostik i frontlinjen, såväl som snabba tester och rapportering för att identifiera potentiella utbrott av infektionssjukdomar och rutinmässiga tester.

Modulära semipermanenta vårdbyggnader kan användas för att skapa en poliklinik eller annan större vårdinrättning – och inte bara som en tillfällig lösning. Livslängden för lämpligt underhållna modulbyggnader kan vara 60+ år, så de kan bidra till att skapa ett arv som kan användas av lokalbefolkningen efter OS. Anläggningen tillsammans med utrustningen inuti den skulle kunna ändras och flyttas för att passa den lokala hälsovårdens behov när spelen är över.

Utgångspunkten för planer på att leverera rutin- och räddningstjänst för både den lokala och besökande befolkningen måste vara baskapaciteten. Att utöka och förbättra befintliga system och metoder kommer att vara mer hållbart än att bygga allt från grunden, och kommer att gynna lokalbefolkningen.

Tidig planering är också väsentlig, tillsammans med behovet av att bygga in redundans, motståndskraft och flexibilitet i kapacitetsplaneringen och att förbereda sig för det oväntade. Flexibel sjukvårdsinfrastruktur kan ge den extra flexibiliteten och motståndskraften och när den inte längre behövs kan en mobil eller modulär anläggning användas för att förbättra sjukvården för lokalbefolkningen – eller flyttas till en annan plats för att ge extra kapacitet för nästa evenemang.

Att uppskatta efterfrågan på sjukvård kan vara en av de största utmaningarna med att arrangera OS eller andra storskaliga evenemang. Att balansera den potentiella risken för ett utbrott eller en nödsituation med evidensbaserad modellering är nyckeln för att säkerställa att det inte blir en oacceptabel kostnad för människors hälsa; oavsett om de tävlar, hälsar på eller bara råkar bo lokalt.